Långt över axlarna drogs täcket över, indragna händer och inrullade fötter, för att inta en så kallad foster ställning. En kyla berörde min kind, som en vind. Det lilla hörn fönster som i för sig höll på att rutna bort, just över säng kanten drog kyliga vindar. Inte för att det skulle föra ett obehag över drömmar. Men, ett obehag inom trygghets zonen. Rättare sagt en vana. Klockslaget visade sitt tecken på en gäspande min. Halv slutna ögon och en tyngre andning. God natt, två ord jag ville föra med i den första mening. Bokstav för bokstav blev ord och en mening kvickt bildades. Mina fingrar dansade över knapparna. En påbörjad mening, men ett svårt funnet slut. Tankar och känslor att dela med mig, för er och för mig själv. Jag kunde inte vara tyst. Få timmars sömn kvar. En längtan efter honom. De honungsfärgade ögonen, med glimt i ögat. Hur kunde jag låta bli att beröras av en sådan charm, sådant leende och en (obeskrivligt vacker) personlighet. Jag visste att han vore en av de få, de få med ett gott hjärta. Näst intill som att fyllas av en känsla vid ett nyfött barn, oskyldigt och kärleksfullt. Man ville bara inte släppa taget. Jag fann mig själv innan jag fann honom. Han vore den sista saknade pusselbiten i mitt hjärta. Egentligen skulle jag kunna knappa in mellanslag för fullt, jag får inte fram rätt ord, en omöjlighet, för . Hur skulle jag kunna beskirva något så som honom, hur skulle jag använda rätta ord och vart skulle jag börja och hur skulle jag avsluta meningen och hur skulle jag få fram allt jag ville ha sagt och allt jag stod för när det gällde honom, mig själv och oss. För, vi stod ensama, vi kämpa, vi stod upp, vi föll, vi tog oss upp, genom eld, vatten, tyngder av kamp, vi fann genvägar, vi fann gropar, vi fann allt och inget, men trots den pågående processen, står vi tillsammans hand i hand. Jag klaga inte, antar att det är en del av livet, vi vann, vi vann mänsklighet med ett stort hjärta och själ.

Om regndropparna vore min trygghet, om solen vore mitt leende. Om snön vore min lekplats, om månen vore min inspiration, om stjärorna vore min livs-karta, om sandkornen vore mitt element, om havet vore min vän, och vindarna min vägg. Om naturen vore min skönhet, och universum min dröm. Vore jag, den jag vore idag.

Varje ögonblick räknades som magiskt. Det dröjde inte allt för länge innan jag kunde beröra hans själ. Han vore ljuv och alldeles varm. Tätt intill mig. Jag visste i denna stund att jag + han  = 1.  Jag svävade redan då på ett moln. Jag visste att han kunde föra mig bort till alla havens djup, alla himmlens stjärnor, världens paradis, universumets under. Han fick mitt hjärta till att slå det lilla extra. Han kunde vända upp och ner på en hel värld, till dens finaste glans. Jag skulle kunna befinna mig i djupet av hans ögon, höra på en ljuv sång från hans mörka stämmor. Bara beundra. Bara vara. Bara älska, och vilja vara inom hans famn i en evighet. Det var rätt. Jag fann rätt. Även om det vore fel i andras ögon. Det kändes. Bara en gång kan man förälska, bara en gång kan man älska, bara en gång känns det rätt. Rätt vid en gång. Det finns ett sätt, en gång, som man bara älskar så.

Nikad covjek nezna sta ga ceka, zato je najbolje zivjeti svaki dan ko da je zadnji. Uvijek dati paznju onome ko se brine o tebi i ko te voli, a ne trcati za onim sto ti okrece ledza. Uvijek voljeti, bit nasmijan i djeliti osmijeh, znati oprostiti i ne suditi druge. Jer nije tvoje da sudis, za to ima dragi Bog, on nek sudi, a mi cemo zivjeti ko dobri ljudi i pomagati jednom drugome da cinimo zivot ljepsim, jer je kratak na kraju svega. Znati zivjeti svaki dan. Jer onaj ko nezna da zivi, ko ne oprasta, i ko sudi, i nezna bit dobar. Njemu ce zivot bit dug, i pun bola. A mi cemo svi jednog dana pod zemlju i pred Bogom. Niko nece ziv iz ovog svijeta. Zato cuvaj dusu svoju, i budi dobar dusom. Nazalost pare i auta i kuce ne vrijede na drugom svijetu.

Jag minns. Minns varje steg utav den dagen. Alla de regndroppar. De föll ned för fönster kanten. Precis innan jag intog mitt första steg till en ljuv dröm. Som jag inom kort visste skulle omvandlas till en mardröm. Att dag drömma. Kunna drömma bort sig. Se borttom sitt liv, bara för ett par minuter. Det varade inte längre. Mitt liv i en kort mening. Svårt att få med. För varje kapitel fick jag sätta punkt och vända blad. Inte se tillbaka. Jag vore född ensam som de flesta. Livet vore ensamt, även med en partner. Jag minns inte. Men, min tvilling gick bort. Inann ens det första andetaget i livet. Jag känner av honom. Än idag. Uttjattad om att ha någon vid sidan om. Jag ville bara egentligen ha en riktig vän. En som jag kunde tala ut med. En som inte skulle dömma. När jag såg på de flesta, just runt omkring mig. Vore livet så lätt. Jag visste att jag inte vore ensam. Många fler runt om i världen hade det värre. Mycket värre. Men, innerst inne, vore ens eget alltid värst för en. JO, för man kände det. Hur det brast i hjärtat, hur det drog till i lungorna och bröstet krampa. Var gång fann jag en nöd utgång. Men, allt för ofta kom det. Åter och åter igen.