Långt över axlarna drogs täcket över, indragna händer och inrullade fötter, för att inta en så kallad foster ställning. En kyla berörde min kind, som en vind. Det lilla hörn fönster som i för sig höll på att rutna bort, just över säng kanten drog kyliga vindar. Inte för att det skulle föra ett obehag över drömmar. Men, ett obehag inom trygghets zonen. Rättare sagt en vana. Klockslaget visade sitt tecken på en gäspande min. Halv slutna ögon och en tyngre andning. God natt, två ord jag ville föra med i den första mening. Bokstav för bokstav blev ord och en mening kvickt bildades. Mina fingrar dansade över knapparna. En påbörjad mening, men ett svårt funnet slut. Tankar och känslor att dela med mig, för er och för mig själv. Jag kunde inte vara tyst. Få timmars sömn kvar. En längtan efter honom. De honungsfärgade ögonen, med glimt i ögat. Hur kunde jag låta bli att beröras av en sådan charm, sådant leende och en (obeskrivligt vacker) personlighet. Jag visste att han vore en av de få, de få med ett gott hjärta. Näst intill som att fyllas av en känsla vid ett nyfött barn, oskyldigt och kärleksfullt. Man ville bara inte släppa taget. Jag fann mig själv innan jag fann honom. Han vore den sista saknade pusselbiten i mitt hjärta. Egentligen skulle jag kunna knappa in mellanslag för fullt, jag får inte fram rätt ord, en omöjlighet, för . Hur skulle jag kunna beskirva något så som honom, hur skulle jag använda rätta ord och vart skulle jag börja och hur skulle jag avsluta meningen och hur skulle jag få fram allt jag ville ha sagt och allt jag stod för när det gällde honom, mig själv och oss. För, vi stod ensama, vi kämpa, vi stod upp, vi föll, vi tog oss upp, genom eld, vatten, tyngder av kamp, vi fann genvägar, vi fann gropar, vi fann allt och inget, men trots den pågående processen, står vi tillsammans hand i hand. Jag klaga inte, antar att det är en del av livet, vi vann, vi vann mänsklighet med ett stort hjärta och själ.