Jag minns. Minns varje steg utav den dagen. Alla de regndroppar. De föll ned för fönster kanten. Precis innan jag intog mitt första steg till en ljuv dröm. Som jag inom kort visste skulle omvandlas till en mardröm. Att dag drömma. Kunna drömma bort sig. Se borttom sitt liv, bara för ett par minuter. Det varade inte längre. Mitt liv i en kort mening. Svårt att få med. För varje kapitel fick jag sätta punkt och vända blad. Inte se tillbaka. Jag vore född ensam som de flesta. Livet vore ensamt, även med en partner. Jag minns inte. Men, min tvilling gick bort. Inann ens det första andetaget i livet. Jag känner av honom. Än idag. Uttjattad om att ha någon vid sidan om. Jag ville bara egentligen ha en riktig vän. En som jag kunde tala ut med. En som inte skulle dömma. När jag såg på de flesta, just runt omkring mig. Vore livet så lätt. Jag visste att jag inte vore ensam. Många fler runt om i världen hade det värre. Mycket värre. Men, innerst inne, vore ens eget alltid värst för en. JO, för man kände det. Hur det brast i hjärtat, hur det drog till i lungorna och bröstet krampa. Var gång fann jag en nöd utgång. Men, allt för ofta kom det. Åter och åter igen.